karinjessicamaria

Idag är det torsdag den 8e Januari 2009. I Sverige är det förstås fredagen den 9e Januari 2009 nu. Klockan här på andra sidan av Atlanten ligger sex timmar bakom, alltså är den 20.34 här och 02.34 hemma. Jag bor med en familj i Greenwich, Conneticut. De har två barn varav jag tar hand om det ena på dagarna. Denna lilla flicka jag tar hand om heter Alma och är nog snart tre år gammal. Den lite större tjejen heter Sonja och går i 3rd grade här i USA. Familjen bor egentligen i Skärhamn men flyttade hit den 24/8 förra året för att pappan i familjen, Thomas fick ett jobbkontrakt, för sitt jobb Skanska, på Manhattan, i ett par, tre år. Innan så jobbade han för Skanska i Sthlm och reste väldigt mycket, ilket innebar sena kvällar och många nätter han inet var hemma. Detta har blivit bättre sedan de kom hit men är verkligen inte bra. Jag menar, jag kom hit i tisdags och redan igår åkte han iväg till Texas och kommer inte hem förens sent imorgon kväll. Fattar inte hur frun i huset pallar. Jag hade aldrig velat ha en man som är hemifrån så mycket. Visst att ett jobb med olika pass skulle gå bra, exempelvis brandman eller liknande men inte någoon som är borta så mycket. Det gillar jag inte. Jag får hålla Michael i nackskinnet när han ska välja jobb senare i livet :) Visserligen spelar han hockey och satsar väl först och främst på det som läget är nu. Men om det inte skulle gå riktigt som han vill så har han ändå ett andrahandsalternativ. Och det verkar faktiskt som han ska börja studera til det på distans redan till hösten. Det är faktiskt brandman han är intresserad av, därav ovan. Vi får väl se hur allt blir. Jag ville egentligen bara rapportera härifrån. Vil kunna ha dte här och läsa sedan för min egen del också, det är inte meningen att jag vill locka gäster hit utan kanske bara några nära kompisar och familj som vill höra hur jag har det :) Jag kom alltså hit i tisdags, jag har en fruktansv'rd hemlängtan. För det första var det oerhört jobbigt att säg ahejdå till mamma, pappa, lillebror och pojkvän på Landvetter. Kunde inte hålla mig från tårar och när jag väl börjat grät jag mig igenom både tull och incheckning. Nåväl, jag lyckadeshålla dte på en lagom nivå så det var inet så farligt. Först åkte jag planet upp till Arlanda för att ett par tillam senare ta ett direktflyg till Newark, New York. På Arlanda pratade jag emd Michael i två omgångar. Den första var förfärlig. Jag kund einte sluta gråta och jag kund einte ens prata med honom. Fick inte framett ord där jag satt mitt på Arlanda och storlipade. Dock i min tysthem men folk kollade. Om jag hade brytt mig mindre om dem som kollad eså hade de nog faktskt inte existerat. Spå mycket sket jag i det då. Så också nu. Igår var min första riktiga dag här och jag höll på att dö av tristress. Jag skall ta hand om denna flickan ungeför hela dagen. Sen efetrmiddag, kväll är jag ledig. Tjejen är en riktig mystjjm sitter gärna och klappar på en och så men hon kan va fruktansvärt enerverande också. Helt plötsligt får hon utbrott bara. Kan vara glada, skrikiga, arga, ja vet inte vad. Har dock inet sett något av de arga på mig ännu, tack och lov för det.. :) Men det jag skulle säga var att jag saknar mina nära och kära något så fruktansvärt. Om jag bara hade någon av dem med mig så skulle det bli så mycket lättare. Och anken på att ja ska vara här i sex månader utan dem är outhärdlig. Vi pratade mycket om dte här igår men nu orkar jag faktiskt inte skriva mer så jag säger att jag fortsätter här imorgon. Puss&Kram